Vi umgicks i nära 40 år utan att byta ett ord om en för oss båda gemensam litterär vägröjare, ett slags band mellan oss som jag upptäckte först en vecka efter hennes bortgång:

Under realskoltiden bodde Lilian inackorderad hos tant Tilda i Vilhelmina, i ett rum med många bokhyllor där Helmer Grundström långt dessförinnan varit hyresgäst, medan jag femtio mil söderut – samtidigt och lika pubertär – hade just honom som poetisk förebild.

Om hon senare hört mig säga att den kände skalden och Klarabohemen ”kom från Norrland” hade hon gått i taket. ”Bakläxa!”, skulle hon ha väst med sin vassaste lärarröst, ”Han var född i Bodum. Det ligger i Ångermanland!”. Detta – att vi sörlänningar gärna betraktar allt på kartan ovanför Dalälven som en sammanhängande, opreciserad glesbygd – var veterligen hennes enda riktigt pålitliga käpphäst.

Så det myrmarkshålet trampade man bara ner i en gång.

Annars var hon mestadels mild som suset i asparnas skog, även om jag så småningom insåg att hon – uppvuxen på en lantgård bland gran och tall vid foten av Marsfjället – egentligen var byggd av segaste nordsvenska kärnvirke.
Hennes bildningsresa gick via Lycksele till Uppsala och många terminers universitetsstudier i skilda ämnen. Längre kom hon aldrig, geografiskt sett, annat än i samband med sina och Fredriks otaliga semestrar som de helst förlade till drottningens England. Man kan säga att de blev lika sammanvuxna med sin hemstad som anglofila i själ och hjärta. Roa er med parets skriverier om olika lokalhistoriska sällsamheter, bläddra i deras flödiga monografi om Themsen!

Om vi bortser från katterna och de många obrottsliga sällskapsengagemangen och fokuserar på Lilians insatser inom vårt speciella intresseområde finns mycket att hämta alltifrån hennes start som volontär under planeringen inför Världsdeckarkongressen i Stockholm ända fram till målgången som värd och organisatoriskt huvudansvarig för Uppsalamötet i våras.

En meriteringsdemonstration 1981, en grandios avskedsföreställning 2019 – två årtal som avgränsar hela hennes deckarakademiska levnadslopp.

Hon tilldelades efter viss tid på väntelistan en kritikermärkt stol, då sex till antalet, och visade sig omedelbart vara ett multifunktionellt guldfynd, ett kap. Jag vågar påstå att hon blev och förblev något av en Leading Lady hos oss och hon torde inte ha uteblivit från en enda träff. Varje sådant varar som bekant i dagarna två med intensiv samvaro däremellan, vid restaurangernas långbord och i hotellens vinbarer. Den tjänstgöringen kräver s k social kompetens, vilket ju utöver genrekvalifikationer och villighet att offra sig Ändamålen utgör våra tre viktigaste invalskriterier.

Hon hörde till dem som aldrig någonsin sade nej till ett uppdrag eller åtagande, vare sig det gällde styrelseposter eller arbetsgrupper. Är man exempelvis knuten till Svenska A måste ju all fritid inbokas för att ge rättvisa åt hundratalet inhemskheter och detta så snart nyårsklockorna tystnat, eller hur?

Vem ska förresten nu ta vid efter henne i Spårhundsdrevet?

Och så detta ofrånkomliga med Henne och Honom, det får vi inte glömma. Hon och Han, Lilian och Fredrik. Tala om Partners in Crime! Båda författare, recensenter, förlagskonsulter (Regina), brett verksamma kulturaktivister, redaktörer, föreläsare och intill nyligen författarpresentatörer med egen hörna på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

Oskiljaktiga, sällan ertappade längre än en arms- eller pratlängd från varandra.

Ibland också överraskande omaka. Närhet medför ökad kollisionsrisk. I ogarderade sammanhang, kan jag avslöja, kunde de ryka ihop under blixt och dunder.

Det händer även i de bästa familjer.

Eller, rättare sagt och i sanningens namn: det händer bara i riktigt stabila relationer.

Efter några års ofrivillig separation har de äntligen och lyckligen återförenats. Det blir muntert värre ovan där, tro mig, och emellanåt ett himla liv.

Till slut en snabb titt på Lilian i minnets backspegel. Blunda så ser ni bättre, för att låna ett motto från Synskadades Riksförbund:

Hon gör entré, elegant som alltid, och tar plats bland de tillresta. Trots låg profil lyser hon upp med ett inre rampljus, och man kan ana en resterande scenvana från Uppsala Kammarteater. Den återspeglas i väl vässade repliker under förhandlingarna och i ett ofta obetalbart minspel, en antydd höjning på ögonbrynen, en diskret sidosnegling. Mellan klubbslagen uppstår lite gnabb Fredrikssons emellan, möjligen inrepeterat för underhållningsvärdets skull. De har en del hyss för sig.

Stillsam synlighet, kloka synpunkter, humor och spiritualitet – very witty, indeed – och humör.

En Maja Gräddnos med klös vid behov.

På tevespråk heter det att gå genom rutan. Den som gör det blir folkkär. En vinnande penetrans av sådant slag lär man sig varken på charmkurser eller av legitimerade livsstilscoacher. Det är en medfödd gåva, en naturbegåva.

Karisma är kanske ett likvärdigt begrepp.

Carissima Lilian.
Må det blåsa god vind.
Må det falla vit snö.
(Helmer Grundström. 1954)

Ulf Durling