Novellmästarna! stafettnovellen Försvunna

Janne Sjöstedt, vakthavande befälet i Uppsala, ja i hela Region Mitt, lät ovanligt oroad i telefon. Att han kallade ner mig och Lisa var inte så konstigt, vi hade gått på vårt pass som krimjour för knappt två timmar sedan, klockan åtta denna iskalla onsdag i januari. Vi hade som alltid börjat dagen med en mugg trots allt ganska hyfsat kaffe från maskinen i kriminalens korridor och jag hade hunnit skriva en kompletterande anteckning till ett ärende vi hade sist vi tjänstgjorde på krimjouren, medan Lisa förgäves försökte komma fram på telefon till en kvinna, ett vittne, som vi gärna ville prata med.

Jag heter Kenneth Klintman, femtiosju år och etthundratjugo kilo polis, jobbar på kriminalpolisen i Uppsala. Jag har varit polis hela mitt yrkesverksamma liv och genom åren har jag varit med om rader av omorganisationer, som narkotikapolis, utredare och spanare. Nu har vi en ny organisation igen, polismyndigheten verkar mer eller mindre ständigt upptagen med att organisera om sig själv, så nu tillhör jag roteln för grova brott och jobbar mest med våldsbrott. Min mycket yngre kollega Lisa Norén jobbar på span men de senaste åren har hon och jag alltmer jobbat ihop som krimjour.

Vakthavande Sjöstedt inte bara lät oroad, han såg riktigt störd ut, när vi satte oss på besöksstolarna i hans lilla modulrum.

”Fan vet”, sa han. ”Men det verkar som om vi har tappat bort en radiobil. Och två kolleger.”

”Jo”, sa vakthavande, ”det har den, och enligt den står bilen parkerad på Stora Torget men det finns alltså ingen radiobil där eller någonstans i närheten.”

”Det är klart att vi har, hur många gånger som helst. De andra radiobilarna letar för fullt, så klart. Hittills har vi kammat noll.”

Jag anade att det skulle bli jag själv och Lisa som fick ansvaret för att leta rätt på kollegorna. Då inställde sig en rad frågor. Varför svarade de inte på radion? Varför visade GPS:en en felaktig position? Hur kunde en hel polismålad radiobil bara försvinna?

”Det”, sa vakthavande, ”lämnar jag till er experter på krimjouren. Med all hjälp från oss andra, förstås.”

Vi började med att åka bort till Kristallen, ett stort byggnadskomplex alldeles intill Livets Ords ännu större verksamhet, på industriområdet Fyrislund. Det låg flera kilometer bort från själva polishuset, dit den nya regionpolisledningen – helt obegripligt ur polisoperativ synpunkt – hade utlokaliserat RLC, regionledningscentralen, sambandscentralen för hela Region Mitt; Uppsala, Gävleborg och Västmanland. Där fick vi snabbt reda på att man hade en inloggad kontakt med 9160, nämligen ett förbindelseprov som gjordes i samband med att de lämnade polishusets garage alldeles efter klockan halvåtta. Det var allt. Sedan fanns en anteckning om att man sökt radiobilen 9160 för att beordra den till ett inbrottslarm men inte fått någon kontakt. För övrigt hade det varit lugnt ända fram till för bara en stund sedan, nu var flera patruller på plats på en trafikolycka mellan personbil och stadsbuss ute i Eriksberg i västra förorterna. Eftersökningar och ett stort antal anrop hade inte resulterat i någon kontakt med patrullen.

Jonna och Emil Laurén vaknade extra tidigt denna torsdagmorgon. Jonna dukade frukost. Havregrynsgröt, ostsmörgåsar och kaffe fick duga fast hon visste att Emil inte gillade att äta gröt så ofta. Nu var det som det var. Gröt var billigt och nödvändigt efter alla utgifter för julklappar i december och ohemult dyr champagne som de köpt till nyårsafton. Vanliga nyårsaftnar nöjde de sig med mousserande, en billig ungersk sort som hette Törley, men eftersom de samtidigt firade bröllopsdag hade Emil insisterat på att de skulle dricka Gula änkan. Det visade sig att Veuve Clicquot Brut kostande nästan åtta gånger så mycket och inte ens var hälften så god. Lite sur, tyckte hon som hade en smak åt Pommac-hållet.

Radion stod på och en lokalreporter intervjuade en snut som visste hette Sjöstedt. En polisbil var spårlöst försvunnen tillsammans med sin förare och hans sällskap. Men ville veta om någon av Radio Upplands lyssnare möjligen kunde komma med tips om var den fanns.

”Typiskt”, sa Emil med ett trött skratt. ”Nu tar poliserna bilarna med sig när de rymmer från jobbet för att de inte tål omorganiseringen.”

Hon reste sig från frukostbordet och gick till fönstret. Pluto skuttade fram och viftade på svansen men när hunden, som inte var det minsta lik sin namne i Kalle Anka, märkte att matte inte alls var på väg mot ytterdörren vände den tillbaka till korgen i hörnet. Bilen på garageuppfarten var draperad av frost och termometern visade på minus nio grader.

”Jadå. Jag har skrapat rutor varenda morgon de senaste dagarna. Tack för maten! Nu är det dags att ge sig av för att i anletets svett förtjäna sitt bröd.” Hon kände honom intill sig och vände sig om lagom för att få en slentrianpuss på kinden. ”Sköt om dig och ta på broddarna när du går ut med Pluto.”

Emil tog på kängorna och sin tjocka vinterjacka och lämnade huset. Jonna stod kvar vid fönstret och såg honom börja skrapa rutorna. Det är i alla fall bra att det inte snöat, tänkte hon. Han satte sig bakom ratten, observerade henne och vinkade. Innan hon hunnit vinka tillbaka hade han lagt in ettan och var på väg mot J. Sörling –Ilsbo AB på Knivstavägen 2 där han arbetade som påbyggare.

Nu var Pluto på benen igen, strök sig mot henne medan han gnydde och svansen for hit och dit.

”Ja, ja”, suckade hon och gick mot hallen där kappan hängde. ”Jag vet … långpromenad i dag som kompensation för gårdagens kortis.”

De gick mot ån där det fanns en liten platt strand som var extra populär bland traktens hundar. Där kunde hon släppa Pluto och låta honom umgås med andra hundar han blivit bekant med under de tre år de bott i Knivsta. Till sin besvikelse fann hon plätten tom när de kom fram men hon noterade ett par bilspår i slänten ner mot ån. De fortsatte ner mot snåren vid strandkanten där det såg ut som om buskarna var nermejade.

Pluto ville bli släppt, som han var van, men nu fick kopplet sitta kvar medan de gick neråt. När de nådde buskaget fick de syn på bakdelen av en bil vars främre del hamnat i den grunda ån. Pluto sniffade och sedan började han skälla.

Några meter till och hon såg att dörren på förarsidan var öppen. Ett svartklätt ben stack ut. Jonna ökade takten. Någon kunde vara skadad och behövde hjälp. Nu skulle hon kunna få användning för den där sjukvårdskursen hon gått i höstas.

Sedan tvärstannade hon. Bilen var ett polisfordon och i plåten längs hela sidan fanns hål uppfläkta och nu såg hon också att de svarta byxorna som stack ut var nästan bruna av intorkat blod.

Hon gick fram till åkanten och nu såg hon något som skulle få henne att drömma mardrömmar en lång tid framåt. Mannen bakom ratten hade inget ansikte kvar och den som satt i passagerarsätet utan kavaj var blodig över hela den ljusblå skjortan. Hela insidans frontpanel var sönderskjuten.

Pluto gnydde när hon kräkfärdig backade några steg och började gräva i handväskan efter mobiltelefonen.

Jag såg hur min kollega Lisa Norén betraktade den huvudlöse bloddränkte mannen i förarsätet i polisbilen som beskrivits som 21-9160, en vanlig V70 från utryckningsavdelningen på sitt säreget buttra vis, när det gällde döingar. Hon använde knepet att liksom hoppa över synen och rabbla inom sig rapporten som hon skulle skriva om fyndet; krossad förarruta, avstängd motor, offret lutat bakåt och åt sidan, inget säkerhetsbälte, städad bil i övrigt förutom blodet och stanken av exkrementer …
Det var en jävlig situation för oss alla men mest för Norén. Hon fick en skelande blick när hon var upprörd och det var hon nu. Poliskollegan Fredriksson som satt mosad på förarplatsen, om det nu var han, det fick obduktion och identifikation utvisa, hade hon fikat med för två dagar sedan och faktiskt sagt till honom att ligga lågt med vad-han-höll-på-med som kunde ge honom en meeto-varning från facket.
”Vem skulle snacka med facket?” hade han sagt med ett flin.
”Jag.”
”Du!”
Munhugget hade utvecklats till en hetsig diskussion som hon ville glömma i denna stund, det syntes lång väg, om man som jag visste vad som förehavet dem emellan. Det blir liksom intimt på ett själsligt vis, när man sitter i polisbilen, en lugn bubbla före stormarna som får det mesta att brista. Man häver ur sig.
Det hade hon gjort efter att aset Fredriksson hade tagit henne på brösten och tyckt att hon tyckte om det och hon, med en viljekraft hon inte trodde hon ägde, inte hade skjutit honom på fläcken.

Lisa Norén böjde sig fram. Slamsorna som var utspridda på passagerarsätet fick henne att fundera. Det syntes inte att någon hade suttit på den platsen. Hjärnsubstans, benbitar, blod och kroppsfett hade landat direkt på plats. Inget var rört och tillplattat. Det fanns inte en kontur av en annan kropp där.
De hade väl varit två i bilen?
”Kenneth, vilken mer än Fredriksson var med i bilen?” frågade hon mig som trampat fram och tillbaka på plätten vid sjön.
”Annika Silvander”, svarade jag dovt och stannade upp. ”Du vet vem hon är. Eller var. Fast jag har inget spår efter henne trots snön och den förbannade slyskiten som borde ha knäckts som tändstickor i kylan, om hon flytt.”
”Annika.”
Lisa Norén andades djupt, tog några steg bort från bilen. Hennes blick blev stadig igen och vi utbytte några ögonkast. Hon höjde menande på ögonbrynen, jag skakade stilla på huvudet.
Nej, menade jag. Inte dra något förhastat nu, Lisa, bara för att Silvander stod ut, en smula, bland de kvinnliga poliserna. Hon snörpte metoo-varning på munnen som svar.
Polisassistent Annika Silvander hade kommit till Uppsalapolisen efter en incident i Västervik. Ingen hade velat fördjupa sig i det när Sjöstedt hade introducerat henne på ett morgonmöte, en lång blondin, nästan mager tills man upptäckte att hon var ben och muskler. De blå ögonen låg djupa under en rund panna och hon hade en märklig dialekt som varken var skånska eller småländska. Det var ett skorrande språk som jag funnit tilldragande, kanske hela hon om jag ska vara ärlig, trots att jag i allt annat var för en rikssvensktalande poliskår. Hon rörde sig rakryggat med hela garnityret av vapen och bojor, 4-5 kilo runt höfterna, och det sas att hon sköt bulls eye 100 procent på skjutbanan med rörliga figurer.
Av Annika Silvander fanns inte ett spår.
”Jag tror att hela skallen finns i pusselbitar här”, sa Lisa och menade Fredriksson om det nu var han och svepte med handen inåt bilen.
Hon menade att vad som än hade hänt här hade Fredriksson öppnat säkerhetsbältet, stannat i bilen eller inte kommit ur den i tid, tjänstevapnet satt kvar i hölstret och hans händer var inte i närheten av det.
Det gick upp för henne att Fredriksson kunde ha visat framfötterna i sina sista sekunder i livet och på något vis räddat Annika Silvander från att ha blivit skjuten. Eller, vilket möjligen förespeglade Lisa Norén som troligare, att Fredriksson hade förberett sig för en bröstattack mot Silvander.
Hur som helst. Ingetdera kändes bra.
”Vad fan har utspelats här före avrättningen?” sa jag.
Jag kunde inte tro att vad som hänt, hade hänt mellan Fredriksson och Silvander. Båda var rutinerade poliser och kunde sköta sina göranden och låtanden privat. Jag fick inte låta mig provoceras av Lisa Noréns trubbiga syn på Fredriksson. Jag sa det till henne. Hon ryckte upp sig och ett snabbt leende trängde fram, en solskensglimt i den frysta morgonen som fick våra steg att knastra av is och elände.
Jag mätte avståndet från stora vägen till stranden med blicken. Fanns det spår av en häftig inbromsning någonstans?
Poliserna som kommit och Lisa och jag spred oss utmed sträckan medan tekniker och en rättsläkare gjorde sitt i polisbilen. Det fanns inget som tydde på inbromsning eller tvära accelerationer. Bilen verkade ha rullat på tills fören ploppade i det grunda vattnet och stannade.
”Har man velat sänka bilen har man inte vetat om att det var grunt här”, sa jag till Lisa.
”Inga spår av en förföljare heller.”
Rättsläkarteamet forslade bort liket. Luftens klarhet strömmade in i våra kroppar. Ditkommenderade polisers axlar sjönk på plats fast i deras ansikten rördes inte en min.
Lisa Norén tog upp sin mobil och ringde Fredriksson. Inget svar. Hon ringde Nora Silvander. En trulig ringsignal hördes i den stilla isiga morgonen. Signalen var så oväntad att teknikerteamet på plats blev stilla.
”Finns en telefon här som ni inte hittat?” sa jag med en röst som blev onödigt mörk.
Signalen kom från bilen. En tekniker krafsade fram mobilen som fortfarande spelade melodin inifrån sätet på passagerarplatsen. Han visade den för mig. Nora Silvander lyste från displayen. Hennes leende var brett och samtidigt överlägset som om alla andra människor var idioter.
”Vad betyder det här?” sa jag. ”Om hon flydde från en kritisk situation, varför lämnade hon mobilen?”
I detsamma ringde Lisa Noréns mobil.
Hon visade den för mig och jag hann uppfatta att hon skelade.
”Sätt på högtalaren”, väste jag.
”Tjenare, Lisa”, sa Fredriksson släpigt. ”Jag hann inte svara nyss. Så du har ändrat dig … Ja, vad fan, kvinns som du kan inte stå emot. Ensamma poliser som du behöver en mentor, mycket mer än det. Jag ställer upp trots din djävligt vassa tunga. Vad fan! Vad är det …”
Hans röst dog abrupt.

***

Sedan hörde man kraschen, blandat med ett enormt plask. Det måste ha varit då bilen körde ned i vattnet. Kollegan Fredriksson borde ha vetat bättre än att tala i mobilen under körning, tänkte jag dystert. Det var ju dessutom förbjudet sedan nyår. Och han hade tagit av sig säkerhetsbältet också, två brott mot trafiksäkerheten på en gång med vilket han pliktat med sitt liv. Men var det verkligen Fredriksson i bilen? Och...

"Lisa", sade jag. "Har man hittat Fredrikssons polisbricka eller något annat ID? Är det verkligen han?"

"Teknikerna rör kroppen så litet som möjligt", svarade hon. "Inget ID alltså. Och ansiktet är mosat bortom all igenkänning."

"Men hur tusan kan Fredriksson ringa dig om han sitter som ett sprucket isterband i bilen?"

"Något slags fördröjt röstmeddelande kanske", svarade hon. "De hittar på så många konstiga funktioner nu för tiden. De där lurarna kan allt, utom att rasta hunden..."

"Har du sparfunktionen på?"

"Japp. Det är så många knäppisar som ringer så alla som ringer sparas. Jag lämnar in Fredrikssons konstiga meddelande till teknikerna. Silvanders mobil har de redan tagit."

***

Stationens automatkaffe smakade råttgift, som vanligt. Lisa satt med sitt gingseng-te från egna påsar. Annika Silvander hade fortfarande inte lokaliserats och det var oroande. Alla tillgängliga patruller var ute och spanade (vi skulle själva ut efter rasten). Hade hon blivit kidnappad?

"En teori..." sade jag. "Labbet har ju meddelat att det var Fredriksson. Min teori: han och Silvander hade plockat upp något bus. Denne hade lyckats få med sig ett vapen, hotade föraren som tog av sig säkerhetsbältet för att möta hotet. Han råkar då trycka på en eller ett par knappar på telefonen som satte meddelandet vi hörde i sändningskö och samtidigt började spela in. Det blir handgemäng. Annika klarar kraschen - hon hade bälte på liksom buset - och hon tas som gisslan."

"Men varför skulle något bus vilja Fredriksson och Silvander något illa?" sade Lisa dröjande. "Och skulle inte elakt bus bojas, så han inte kunde ställa till en palaver?"

"Slutsats: de plockade upp någon de kände och som de litade på. Teknikerna borde kunna hitta den upplockades DNA i baksätet."

"Tillsammans med Uppsalas halva A-lagselva och någon överförfriskad professor, bara."

"Nej, deras vagn rengjordes i går, såg jag i garaget. Den vanliga servicen, checka systemen. pumpadäcken, desinficera baksätet mot spyor, med mera. Det finns chans för DNA."

"Jag har en annan teori, Mr Holmes", sade Lisa. "Om nu Fredriksson var en sådan där gris med tafsande bläckfiskarmar, skulle inte hennes man eller pojkvän ha synpunkter? Kanske var det honom de plockat upp, vilket skulle förklara att de inte behandlade honom som en normal buse."

"Bra idé, Watson", sade jag i en fortsättning på det kriminallitterära temat. "Vi får fråga kollegerna om någon vet vem Silvander delade kudde med. Gisslantagande låter långsökt, men om det var hennes sämre hälft i baksätet skulle hon förstås ha följt med frivilligt efter kraschen. Kanske har det något att göra med historien i Västervik? The game is afoot!"

"Nu skall vi ut och spana", sade Lisa och vred ur tepåsen. "Gingseng rensar hjärnan."

"Herr Silvander står överst på listan. Sjöstedt borde kunde ge detaljer om Annikas karlsmak."

Utanför stationen stod en reporter från lokalradion och tjattrade. Och de just anlända bilarna från SVT och TV4 tävlade om bästa parkeringsplatsen. Lägenheten Annika Silvander delade med sin Joakim hade redan fått polisbesök, förstås, men ingen var hemma. Vi hade fått ett tips om var karln brukade uppehålla sig. Annikas käresta studerade kulturhistoria och brukade dagarna i ända häcka på Carolina Rediviva och forska tills glasögonen bågnade.

Joakim Lauren hette han. Svåger till hon som upptäckt olycksplatsen. Men vad betydde det?

(Ahrvid Engholm)

***